Stockholmsfabriken

År 1939 köpte LMV firman Industricentralens maskinkontor AB. Så föddes vad som så småningom skulle komma att bli Lidköpings Mekaniska Verkstads Stockholmsavdelning.

Huvudentrén låg vid Hudiksvallsgatan.

Ovanför den branta backen i entrén fanns uppgången till kontor och verkstad. Den var gemensam för flera firmor.

Allt eftersom tiden gick måste verkstaden utvidgas och den ena lokalen efter den andra hyrdes i samma fastighet. Sålunda förlades så småningom montering och förråd till en särskild lokal i hörnet av Gävlegatan.

Till slut måste även lokaler utanför huset tas i anspråk. Ritkontoret hyrdes in vid Sankt Eriksgatan nära Karlbergsvägen.

Maskinverkstaden vid Hudiksvallsgatan var liten och mörk, och till slut ville utrymmet ej längre förslå.

Monteringen hade visserligen något bättre utrymme,

men lastningsanordningarna voro ganska primitiva.

Så köptes i tidens fullbordan en tomt på Västberga gärde vid midsommarkransen, och där lades genast grund till vad som sedan skulle bli Stockholmsavdelningens nya fabrik.

Tomten köptes först av byggmästare Olle Engkvist. Man uppförde en byggnad som innehöll maskinverkstad, monteringshall, förråds- och biutrymmen härtill, kontor, arbetarlokaler samt i fristående byggnad garage, portvaktsbostad och pannhus. Vintern 1942-43 blev en idealisk byggvinter, och frampå vårsidan började den nya fabriken se allt mer färdig ut.

Maskin- och monteringshallen bestod av fyra skepp. Det som låg närmast kontorsdelen hade en höjd av fyra meter, övriga sex meter för att få plats med traverser i taket. Dessutom anlades ett stickspår utefter södra fasaden för att underlätta järnvägstransporterna.

Den 9 november 1942 skrevs ett köpekontrakt och den 7 juni 1943 köpte Lidköpings Mekaniska Verkstads Aktiebolag stadsägan nummer 5499 å Brännkyrka om 21.430,1 kvadratmeter inom stadsdelen Västberga i Stockholm, med därpå uppförda byggnader för en million fyrahundranittiontusen (1.490.000) kronor. Säljare var byggmästare Olle Engkvist.

Tiden för inflyttningen närmade sig med stora steg. På ena sidan började man röja undan kring bygget.

På den andra började man gräva för stickspåret.

Invändigt var fabriken redan så pass färdig att nyinköpta maskiner kunde köras direkt in allt eftersom de kom och ställas upp på sina respektive platser. De fick dock lindas in för att inte slaskas ner när tak och väggar målades.

Och så började flyttningen. I maskinverkstaden på Hudiksvallsgatan höggs ett stort hål i väggen mot gården. En balk med löpvagn och block riggades ut och ett spel sattes upp i en ställning inne på verkstadsgolvet.

Maskinerna baxades fram under balken, wiren gjoirdes fast och så åkte den ena maskinen efter den andra ut genom hålet i väggen …

… och sänktes ned på de på gården väntande lastbilarna.

Mitt uppe i all oreda som flyttningen ställde till, pågick arbetet i maskinerna ända in i det sista.

Inflyttningen i den nya fabriken gick betydligt lättare och snabbare och inga hål behövdes huggas upp i väggarna.

En efter en åkte maskinerna in på sina platser.

Mitt uppe i alltsammans höll hantverkarna på med sina avslutande arbeten.

Den första avdelning som kom igång i den nya verkstaden var monteringen. Den var faktiskt i arbete på nya stället samma dag som den flyttade ut från det gamla.

Men borta på Hudiksvallsgatan stod de gamla lokalerna tomma och öde och kvar fanns endast skylten vid dörren som visade dem som inte redan visste, att Stockholmsavdelningen nu givit sig av mot nya öden och äventyr.

Så var det till slut dags för invigningen.

Stockholmsfabriken såldes i slutet av mars 1950 till firman AB Imoindustri, och tillverkningen av revolversvarvarna överfördes till LMV i Lidköping.

Så var det till slut dags för invigningen.

Det finns ett häfte med utförlig information som troligen togs fram inför försäljningen 1950.

Comments are closed.